Som ansvarig för juniorsektionen i ÖSK minns jag Danne som en fantastiskt fin vän. Aldrig ett ont ord och aldrig en tråkig kommentar. Alltid ett smile, ett litet finurligt smile. När vi tränade tillsammans gjorde han alltid sitt bästa och han gav aldrig upp. Under flera år jagade jag honom runt ÖSK-terrängen och vi hade alltid kul. Jag minns så väl när vi möttes på första sträcken i St.Olofsloppet med start i Åre. Strax innan startskottet möttes våra blicker och han log så där finurligt igen. Då sa jag; Nu ska jag jaga dig… Men det blev sista gången vi möttes med skillnaden att det var Danne som jagade mig. Han låg som klistrad i ryggen på mig och när det var 1km kvar då sprang han upp bredvid mig och kollade mig i ansiktet, precis som Tomas Magnusson gjorde i stafetten i Lahti, och sen stack han. Han var nöjd när vi möttes i mål. När jag för ett år sedan var på väg hem från Turkiet (Carl var på JVM) fick jag det tragiska beskedet att Danne hade förolyckats.. Overkligt, fortfarande overkligt! Ta hand om er…

/Jan Q